Jag har tänkt på det en del....tar vi oss tid att se det fina i oss själva!
Vi jäktar runt med jobb eller aktiviteter för att förverkliga oss själva.
Men tar vi oss tid att sitta tyst och bara vara med oss själva?
Se det vackra i oss själva, inte i det vi gör, inte betyg, resultat, position eller status. Utan den vi är längst inne!
Hur är vi mot oss själva....vad säger rösten som talar till oss inne i vårt huvud...är den vänlig och uppmuntrande eller sträng och dömande?
Hur höga krav har vi på oss själva för att duga i våra egna ögon?
Jag gissar att de är högre än vad någon annan begär av oss. Men kanske tror vi att kraven kommer från andra?
Jag tror det är dags att vi ser vår egen skönhet, våra fina egenskaper, accepterar våra begränsningar med kärlek och ber vår inre röst tala vänligare till oss!